swe scrapbook

Hej! Äntligen fredag...dagarna rusar verkligen iväg. Jag tänkte fortsätta med lite fotohistoria idag, ja, fortsätta att presentera några favoritfotografer och om ni blir inspirerade av det så är det ju bara ett litet plus.
Idag blir det Sally Mann.

Sally Mann föddes 1951 in Lexington, Virginia, där hon fortfarande bor och arbetar.

Sally Mann slog igenom med serien "Immediate family" 1992. I porträtten av de egna barnen Emmett, Virginia och Jessie återskapade hon känslan av en evig, tidlös sommar i den amerikanska Södern.
På bilderna gör barnen vad ungar gör mest; läser serier, badar och larvar sig framför kameran. Bortsett från den tekniska perfektionen kunde de komma från vilket familje-album som helst. Det som skiljer sig från vanliga fotoalbum är väl det att bilderna är oerhört planerade, alla som arbetat med storformatskamera vet att det knappast finns tillfällen för snapshots. Sally själv berättar: "En bild kan ta flera veckor. Barnen, som ofta har varit motiv får ibland mutas. Min son Emmet tröttnade på mina omtagningar av bilden på honom i floden. Jag lovade honom ett par nya sneakers och då fick jag slutföra arbetet."
Men bilderna av de nakna barnen blev för mycket för den kristna högern, som ansåg att Manns fotografier gränsade till barnpornografi. Här kan ni läsa en av de kritiska ariklarna och här kan ni läsa Sally Manns svar på artikeln ifråga.

Pappans bortgång blev början till det senaste projektet "What Remains" som består av olika bildserier på temat Döden. Sally Mann har sökt olika motiv i ett personligt, vetenskapligt och dokumentärt syfte. Här förekommer motiv som den kära hunden, förmultnande lik och en förrymd dödad fånge.

Det var i detta sammanhang och själsliga tillstånd som Sally Mann på nytt fotograferade de egna barnen, nu som vuxna.
Serien "Faces" består av närgångna porträtt av Emmett, Jessie och Virginia. I sin absoluta skönhet kan porträtten även betraktas som ett slags dödsmasker där extremt långa exponeringstider framkallat närmast hypnotiska tillstånd hos de avporträtterade. Återigen är det de tre barnen som fått stå, eller snarare ligga, modell. Fotograferingen har nämligen oftast skett vertikalt med kameran monterad rakt ovanför de vilandes ansikten.

Hennes utställning "Mother Land" i New York 1997 blev avstamp för ett nytt kapitel i karriären. Sally Mann sökte nya uttryckssätt och riktade kameran mot den amerikanska Södern och landskapen i Virginia, Georgia och Mississippi.

De tekniskt experimentella bilderna i serien "Deep South" förflyttar upplevelsen till fotografins barndom och känslan av målerisk 1800-talspatina.

- Jag har fotograferat den amerikanska södern i 36 år och funnit minnen, kärlek och, ibland, paradiset i det eviga ljuset i Södern. När det bryter fram blir landskapet mjukt och vagt skimrande som om det skapats av någon form av gudomlighet, skriver Sally Mann i inledningen till boken "Deep South" . Sally Mann har mestadels arbetat med en 8x10 storformatsskamera och prövat en rad olika, tidiga fotografiska framställningsmetoder.
Bildserierna "Deep South" och "What Remains" har till största delen kopierats med egna kemikalier, med te- och asfaltsblandningar i processen. Allt för att skapa rätt struktur och stämning i fotografierna. Processen gör att
fältarbetet kräver ett flyttbart mörkrum. Både bestrykning av glasplåtarna och framkallningen måste ske i absolut mörker.
Hon har heller inget intresse av att använda den nya digitala tekniken:
- Digitala bilder luktar ingenting, menar hon. Och man kan ju inte göra annat än att hålla med.
Det finns även en dokumentärfilm om Sally Mann den heter Blood Ties: The Life and Work of Sally Mann så kommer ni över den så se den. Här kan ni se lite fotografier på när Kobra besökte Sally Mann.
Trevlig helg!
♥Mikaela♥